I ett nyligen avgjort mål konstaterade Högsta Förvaltningsdomstolen att ett tillsynsbehov på grund av epilepsi aldrig kan anses utgöra ett grundläggande behov då tillsynsbehovet inte har sin grund i en psykisk funktionsnedsättning.
Referat av HFD 2020-02-10 i mål nr 3757-18:
En kvinna med grava psykiska funktionsnedsättningar och en svår form av epilepsi med frekventa anfall och så kallade droppattacker fick sin assistansersättning indragen från Försäkringskassan. Beslutet motiverades med att hennes tillsynsbehov till följd av epilepsin endast kunde beaktas som andra personliga behov, eftersom det inte kunde jämställas med sådan aktiv tillsyn av övervakande karaktär som syftar till att minska riskerna för allvarliga konsekvenser av ett utagerande beteende. Då behovet av hjälp med de grundläggande behoven personlig hygien, på- och avklädning samt kommunikation bedömdes understiga 20 timmar per vecka hade kvinnan inte rätt till assistansersättning.
Kvinnan överklagade och förlorade i Förvaltningsrätten, men fick därefter rätt i Kammarrätten. Försäkringskassan överklagade till Högsta förvaltningsdomstolen som meddelade prövningstillstånd.
Högsta Förvaltningsdomstolen konstaterade att målet handlade om att fastställa huruvida kvinnans behov av tillsyn samt aktiverings- eller motiveringsinsatser skulle anses utgöra grundläggande behov eller om hjälp med detta skulle betraktas som andra personliga behov.
Högsta Förvaltningsdomstolen gick grundligt igenom lagens förarbeten och konstaterade att den ursprungliga tanken, när det femte grundläggande behovet infördes, inte var att tillägget ”annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade” skulle utgöra ett självständigt grundläggande behov. En sådan ordning hade inneburit att psykiskt funktionsnedsatta personers olika behov på grund av varaktiga funktionsnedsättningar skulle komma att utgöra grundläggande behov så snart den aktuella hjälpen förutsätter ingående kunskaper om den funktionsnedsatte. Regleringen borde istället förstås så att psykiskt funktionsnedsatta personer kan få personlig assistans för kvalificerade aktiverings- och motiveringsinsatser som syftar till att förmå personen att själv tillgodose något av de grundläggande behoven. Hjälpen är då inte av praktisk natur eftersom personer i fråga rent fysiskt har förutsättningar för att klara detta, men stödet ska ändå anses utgöra ett grundläggande behov. Hjälpen måste emellertid vara av kvalificerad natur och innebära något mer än vägledning, påminnelser och instruktioner. Ett mer allmänt stöd utgör inte ett grundläggande behov, men kan däremot vara ett annat personligt behov.
Högsta Förvaltningsdomstolen konstaterade också att vid sidan av detta har i rättspraxis tillägget ”annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade” ansetts ge stöd för att sådan aktiv tillsyn av övervakande karaktär som behövs för att begränsa allvarliga konsekvenser av ett utagerande beteende också ska betraktas som ett grundläggande behov för psykiskt funktionsnedsatta personer. För att en sådan aktiv tillsyn ska anses som ett grundläggande behov har krävts att den – med hänsyn till den funktionsnedsattes svårigheter att kommunicera – förutsätter ingående kunskaper om personen i fråga. Vidare måste tillsynen behövas för att begränsa risken för att den funktionsnedsatte skadar sig själv, andra personer eller egendom. Personlig assistans för annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionsnedsatte kan endast ges till personer som har en psykisk funktionsnedsättning. Av detta följer att ett behov av aktiv tillsyn av övervakande karaktär måste ha sin grund i den psykiska funktionsnedsättningen. Ett tillsynsbehov som beror på något annat kan inte anses utgöra ett grundläggande behov.
I det aktuella målet bedömde Högsta Förvaltningsdomstolen att den funktionsnedsatta kvinnan inte hade ett utagerande beteende i sådan omfattning och grad att det fanns ett behov av aktiv tillsyn för att begränsa risken för att hon skadade sig själv, andra personer eller egendom. Kvinnans behov av tillsyn var föranlett av hennes epilepsi och syftade till att begränsa riskerna för att hon skulle skada sig i samband med epileptiska anfall. Tillsynsbehovet hade således inte sin grund i kvinnans psykiska funktionsnedsättning och utgjorde därmed inte ett grundläggande behov i den mening som uttrycket har i LSS. Kvinnan ansågs därmed inte ha rätt till assistansersättning.
/Linda Bergstrand, jurist på God Juridik
Vill du komma i kontakt med mig? Mejla till linda.bergstrand@godjuridik.se